Jag satt ute. I Fredags. I min första sommarkväll. Måttligt, men behagligt rusig av en och annan whisky, stora andelar gin och förhållandevis lite tonic. Det var förvånansvärt varmt trots att klockan var en timma slagen över tolv. Sorlet likt en avlägsen fotbollsplan omringade mig. Jag satt bara bland vänner. Trevliga personer, och minst tre stycken jag aldrig tidigare träffat men nu stiftat ny bekantskap med. Vinden var inte kall. Den smekte armarna sådär som den bara brukar göra på sensommaren. Nu i den oberäkneliga månaden april behövdes ingen jacka. Bara blåa slitna jeans, vita adidas och en svart bläck-tshirt. Inifrån krogen som kallas Café DeLux hördes bandet i källaren, bartenderns flinka fingrar och DJ’ns plattor. Alla skrattade, trots att det rymdes ca tre personer per halvmeter i den inhägnade uteserveringen. Den så kallade rökrutan. I mitt knä satt en blåklädd och mycket trevlig flicka vid namn Linnea som log och pratade med mig om allt och inget. Det var min första sommarkväll. I fredags.
Jag hörde ingenting.
Resultatet av en hörselskada som min. Med ett helt dövt öra. Gör att ljud som annars är ganska så harmlösa, i grupp kan te sig som ett slagfält. Som en trasig TV. Jag får ingen mottagning. Inget filter. Flickans röst smälter hur mycket jag än koncentrerar mig in i omgivningen. Hur mycket jag än vill lyssna och lära känna henne mer, så dör det enda ljud jag vill höra ut i ett myrornas krig. Alla ljud kommer på samma våglängd och samma tarvliga volym. Som en trasig Radio. Eller som en trasig TV.
Hon sitter i mitt knä, med läpparna enstaka decimeter ifrån mitt öra. Och jag urskiljer ungefär varannan mening. Efter en koncentration som hade gett en fakir huvudvärk.
Jag tittar upp och ser på den klara himlen. Stjärnorna kommer fram en och en och tittar på mig. Som om de ville säga att jag var speciell. Jag sänker ned huvudet igen till havet av människor omkring mig med det öronbedövande sorlet och ser på henne. Hennes ansikte rör på sig och läpparna formulerar ord och meningar. Som jag inte förstår. Som om jag var dum. Jag ger säkerligen svar som svarar på frågor hon ställde för en kvart sedan. Eller inte ställt alls. Men jag låter hellre dum än inte alls. Ungefär så resonerar jag. Hon undrar säkert varför jag är så konstig. Eller så är jag hur trevlig som helst. Jag vet inte vilket. För jag hör inte.
Men det spelar ingen roll. Det är så det är. Med basen dunkandes i bakhuvudet och tinntius studsande mellan hjärnhalvorna. This is me. Take it or leave it tänker jag och ler mot flickan i mitt knä. Jag är en trasig TV. Som sitter på en trästol. På Växjös kullersten. Livet är kanske inte så dumt trots allt tänker jag där jag sitter. En fredag. I min första sommarkväll.
4 Comments
Sunday 29 April at 13:50 pm
det låter som en kväll värd att minnas men ypperligt utvalda ord låter det romantiskt ändå!
Sunday 29 April at 19:54 pm
jag måste säga att du faktiskt gav väldigt bra svar, skriver väldigt vackert och du är inte konstig. det är ju trots allt en märklig värld vi lever i. ^^
Sunday 29 April at 21:05 pm
Tack så mycket. ^^
Alla verkar dock ta en så romantisk vinkel på texten. Men jag ska nog erkänna att det kanske inte är så fel det heller.
Men hallå, jag vet att ni är en jäkla massa där ute! Kommentera säger jag! ^^
Wednesday 2 May at 15:47 pm
Det är jag som är kommenterarn som smyger genom natten
det är jag som är faran med ögon som katten
det är jag som är smset i din telefon
det är jag som kommenterar tills du säger ifrån
WAZZA!