I världen jag ser är allt litet. Överkomligt. Irrelevant. I världen jag ser är människor idioter. Blonderade. Opålitliga. Fasader. I världen jag ser, sitter jag på ett hustak. Ofrivilligt. Opålitligt. Men folk tror att jag klättrat upp där själv. Tror att jag är arrogant. Att jag har höga tankar om mig själv. När vinden som lyfter min jacka i hårda fladdrande men ändå långsamma rörelser förklarar i böljande viskningar att jag inte vill vara där.
Jag tittar aldrig ner. Aldrig.
Jag inte ser människor som de är. Jag ser de på ett annat sätt. Uppifrån. På sätt som de inte vill bli sedda. Jag läser på läppar för att förstå. Utan att erkänna hur eller varför. Och utan att förstå. Hur. Eller varför.
Av ödets nyck har jag blivit född till något speciellt. Något jag intalar mig varenda dag. Som något positivt. Alla trånar efter att vara speciella. Och här sitter jag, just jag, på ett tak och är… speciell. Utan att lyfta ett finger egentligen. Men jag har nyheter för er. Det är inte särskilt speciellt alls.
Och känner man efter. Känner man efter riktigt noga. Sådär för mycket som man egentligen inte ska göra. Så känner man sig inte speciell. Bara ensam. Bara rädd.
Med en defekt höjs dina andra sinnen sägs det. I mitt fall skulle jag så gärna vilja tro att det är iaktagellseförmåga. Förmågan att läsa människor. De säger det ialla fall. Att jag ser saker som andra missar. För att de, de normala människorna, får information den enkla vägen. Genom att höra. Jag måste ta den svåra vägen. Läsa. Fråga. Prata. Men oftast utan att förstå. Hur. Eller varför.
Men allt som oftast känner jag mig inte speciell. Där på hustaket. Jag ser inte de ansikten som andra ser. Jag är övertygad om att jag går miste om information den normale människan tar för givet. Är denna omväg en välsingnelse eller en förbannelse? Självklart måste jag intala mig att det är det bästa jag kan få. En annan syn på världen. Ett annat sätt att höra. Jag hade aldrig klarat av mina dagar på hustaken utan att intala mig om att det är där jag ska vara. Att det är min plats.
Kanske är arrogans och cynism vad jag behöver. Varje dag. Som vitaminer stoppar jag dagligen i mig det som egentligen är främmande för mig, elakhet och distans, och går till jobbet som en annan person.
Men ofta blir det ensamt. Ofta blåser vinden kallare än vanligt. Och personer man träffar och skulle vilja lära känna mer dröjer inte kvar den där extra sekunden jag behöver för att se hela personen. För att höra allt. Min omväg blir en väg för mycket.
Så där sitter jag. På mitt hustak och tittar ut. Från den där så speciella platsen som alla säger är fantastisk. Jag nickar tyst. Låtsas hålla med. Men visar inte vad som egentligen pågår innanför det där starka skalet som alla förundras över. Som gör att han klarar allt det där som ingen trodde han kunde klara. Vanlig skola. Vanliga vänner. Ett vanligt liv. Men dagligen är priset högt. Högre än vad folk tror. Och det är inte häftigt alls. Inte speciellt. Inte coolt. Inte spännande. Egentligen. Egentligen slåss jag. Kämpar. Varje dag. Med mina impulser. Impulser som säger: Hoppa.
Men då har jag förlorat. Därför gör jag som doktorn ordinerat.
Jag tar mina vitaminer.
Och är speciell.
Hurra.
