Kaffekriget Eller Fabeln om hur man har rätt

Jump to Comments

Ibland känns det som att kafferasten är socialt påtvingad. Man måste prata. Konversera. Delta. Vara trevlig. Satta kommunalare över femtio kan vara ganska övertygande på den punkten. Man hittar ingen utväg.
Kaffemuggen verkar vara symbolen för den som har ordet. Den som har rätt. För när man sagt något bra nickar man alltid bestämt och tar en djup klunk kaffe som för att sätta punkt. Den är ett slags retoriskt vapen.

“Huset byggdes någongång i skarven mellan 50 och 60-talet. Förra föreståndaren till konsum hade bort där i 9 månader. Ja. Jag lovar. Helt fantastiskt. – Hörni. Någon idiot på industriområdet hade kopplat spillvattnet till sin oljeskiljare. – Intressant. Sett nya vägen på väster? Hur i helvete kan det vara femtio där? Man blir ju förbannad.”

Djup klunk.

Tillbaka på jobbet. Kafferasterna är i särklass. Jag trodde verkligen inte att de kunde bli värre.

“Sett Göranssons nya gräsklippare?”

Jag hade fel.

Det handlar väl inte så mycket om tristess och ointresse, utan kanske snarare självbevarelsedrift. När jag nickar bestämt och håller med om att innerdiametern på avloppsrören borta på femtiofem är det hetaste sedan översvämmningarna förra veckan, biter jag ihop. Gång på gång motar jag bort tanken att påpeka att Svennis And The City är i Sverige, eller att Foppa eventuellt är på gång igen. Istället dricker jag kaffe. Jag hör inte allt. Det surrar mest lite olika fraser som alla behandlar saker jag förträngt från Stadsbyggnads och Konstruktionslektionerna.

Jag försvinner iväg.

Riktigt spännande att följa vad Svennis kan göra med en fotbollsklubb igen. Med helt svensk ledning och allt. Han kan nog visa England att de ska vara glada att de över huvudtaget vann fler än två matcher per turnering under Erikssons ledning. Med ett sådant material gjorde han underverk. För att inte tala om…

Plötsligt är det tyst. Alla tittar på mig.

“Va?” Fotbollsplaner och vajande flaggor spricker och verkligheten tonar snabbt upp sig. Jag får ur mig min standardfras.

“Kalle. Tycker du inte?”

“A fan.”

“Jasså?” Tre kommunalarbetare med arbetarklass written all over kramar sina kaffemugar lite hårdare.

Kommer de kasta muggarna på mig? Jag undersöker snabbt eventuella flyktvägar och möjliga skydd. En kruka. Grattis.

Snabb överläggning. Motorvägar? Hastigheter? Nej. Vad pratade de om? Helvete. Kom igen. Logiskt tänkande nu. Vad i helvete svarade du på? Vänta nu…

“Vi har en sådan där handgräsklippare. Jag klipper gräset hemma. Själv. Ger mer träning liksom.”

Spänning. Utan tvekan försent att höra sig för vad samtalet rörde sig om. De tittar frågande på mig. Fan. Jag nästan hör hur jepoardy-buzz-ljudet indikerar hur fel jag hade. Men. Hur självsäkert som helst tar jag en stor klunk kaffe, reser mig upp och går utan att verka vänta på reaktion.

Jag är hellre självsäkert borta. Än förvirrat borta. Så länge jag har valet tänker jag vara det. Gräsklippare eller inte. Jag går bort mot kontoret i den smala korridoren med blickarna brännande i nacken. Jag kramar min mugg. Passa er. Jag är beväpnad. Och ingen kruka kommer hjälpa er.

Djup klunk.

6 Comments

Filed under Jobb, Krönika, Tankar