Säg att kaffekoppen som står här. Säg att den är en del av det lillgamla som jag skapat de senaste året. Säg att det är så. Säg att jag faktiskt har vuxit. Inte vuxit upp. Utan vuxit. Bara. Past tense. Okej.
Regnet har denna sommar praktiskt taget runnit över staden i de mörka småländska skogarna. Jag var en kort visit i ett grekland där ägg kunde stekas på närmaste lyktstolpe. Längtade hem. Kom hem. Och blev ensam. Detta är något som känns strikt symboliskt och att ju längre jag stannar här kommer det regna. Och mer ensamt kommer det bli. Illusionen av att vara den första som lämnar staden sprack mer än lovligt på grund av möjligheten att ta tåghelvetet hem varje helg i ett helt år. Och nu sitter jag här igen. Med en kopp kaffe bredvid ett tangentbord och önskar att det var mer. Mer kaffe. Och mindre regn.
Tonåringen som blir man eller kvinna idag vet sällan riktigt hur det ska gå till. Det är förvirrande. Och ogreppbart. Tentor. Poäng. CSN. Körkort. Böcker. Vänner. Och någonstans däremellan ska ens emotionella uppvaknande ske. Trots att man ser sig själv som känslokall och hinkdjup. Försvarmekanismerna utlöses gång på gång för att hantera allt det där andra som ändå är överväldigande hur du än gör. Och ensamt blir det tillslut. När man aldrig släpper någon inpå livet.
Läkarna sade till mina föräldrar att deras son led stor risk att bli gravt förståndshandikappad. Min födelse var dramatisk. Jag föddes ett år tidigare än förväntat och egentligen skulle jag varit ett Januari-barn av 1988. Men han skulle promt ut i slutet av -87 vilket ledde till komplikationer. Kuvös. Och syrebrist i hjärnan. Min morfar, rörmockaren som har de största händer jag vet, fick se det lilla barnbarnet med de små händerna i intensiven och trodde aldrig att det skulle gå. Det trodde ingen. Men det blev ingen cp-skada. Inga förhindrade rörelser. Bara en hörselskada och ett avtryck i bröstkorgen där hjärt och lungräddning gjordes på den minsta pojke som sett dagens ljus.
Hörselskadan var grav. Högst osannolikt att han skulle klara av vanlig skolgång sade läkarna, ja i plural, kunnigt. Vanligt språk var otänkbart. Vanligt liv osannolikt. Men föräldrarna tyckte att det var värt ett försök och när pojken tog studenten hade han högsta betyg i språk och hade läst såväl tyska som italienska. Han hade slagits för sin rätt mot en rektor som ansåg att hon aldrig kunde göra fel och nitat en klasskamrat i tjeckien. Men han klarade sig aldeles utmärkt. Bidraget som alla handikappade erhåller i viss mån drogs in någon gång under högstadiet på grund av en läkares underskrift. Han ansåg att pojken inte visade några som helst yttre tecken på hörselskada och behövde därmed absolut inget bistånd. Pojken hade inte träffat den läkaren mer än en gång. För magont.
Mot alla odds var lika mycket klishé som det var sant. Med en up yours attityd knallade han raka vägen genom livet med devisen att läkaren haft fel. Han kunde leva som en normal person. Vad fel de haft. De vita rockarna. Vreden över att en läkare bestämt hur hörselskadad han varit med en enda underskrift utan att ens ha träffat pojken fanns kvar och var en större drivkraft än något annat.
Ett högt pris betalas. Och det nu i ett helt år. Huvudvärken återkommer nu varje dag. Varenda. Dag. Näsan rinner blod som den kran den är och tablett på tablett tas. Ipren. Panodil. Treo. De gör mig rädd. Tabletterna påminner mig om vilken oerhörd press jag lägger på mig. Det handlar inte om att jag förnekar min hörselskada. Verkligen inte. Den är en del av mig och jag är snarare stolt över den. Över vad jag åstadkommer. Men pressen jag lägger på mig själv att göra allt. Allt. Allt. Gör att näsan rinner. Kroppen säger ifrån när jag vill ligga och se på Scrubs och Spin City klockan 11 en vardagskväll trots uppstigning kl 7 nästa dag. Kroppen säger ifrån. Och jag måste gå till läkaren. Jag rädd för vad han ska säga. Alla kontakter som skulle gjorts med andra hörselskadade kapade jag i tidig ålder i min vilja att vara min egen. Istället gämför jag mig med mina normala kompisar. Försöker göra samma saker. Jag slåss varenda dag. Mycket. Och hårt. För att orka. Jag kämpar. Med mitt handikapp. Men insikten kommer till mig i takt med att jag växer. Inte växer upp. Utan växer. Jag kanske inte klarar det.
Kanske är där inte mer kaffe. Men lik förbannat går jag upp och fyller på koppen. För det var då själva fan om han, läkaren, skulle få rätt. Nej.
Den vinner som är trägen.
Hör du det.
2 Comments
Tuesday 14 August at 13:01 pm
Kalle, du Måste ta det lugnare då. hur kan du ens överväga att fortsätta leva som du gör om det slår tillbaka på dig så mycket? allvarligt, ett liv är riktigt skört som det är och ditt verkar vara ännu skörare än de flesta andras.. det räcker nog bara med att trappa ner lite på dina egna höga förväntningar, och vad du tror är andras förväntningar du måste leva upp till, så kommer du nog må bättre. jag blir ju orolig för dig när jag läser sånt här! snälla, om du inte bryr dig om dig själv så tänk på alla andra som gör det. hårdrockarna, din familj, jag, tjejpolarna, din förra svenskalärare, alla gamla godingar från högstorp typ berglundarna osvosvosv… ta hand om dig för vår skull!
ha det bra nu så ses vi snart nu när jag kommer hem!
puss!
Monday 27 August at 15:26 pm
Kalle, jag kommer ihåg första dagen på Fagrabäck. Kommer ihåg när vi alla skulle använda microfon – det första jag tänkte var. Detta måste vara ett skämt. men ju mer tiden gick och ju mer du och jag umgicks desto mer blev det vardag. En förståelse över ditt handikapp, en uppskattning till det “onormala”. Alla har vi något inom oss som håller oss tillbaka från att vara som alla andra. Det finns ingen norm för vad som egentligen är normalt eller vad som är rätt eller fel. Vem är normal? Även om läkaren gjorde ett fel beslut i dina ögon så kanske han med ovissheten trodde att han gjorde rätt. Tid är pengar.
Du väljer en insikt i livet som verkar som att alla andra har det bättre – men du måste titta utanför lådan. Du har en gåva som ingen annan har Kalle men bristen av insikt får dig att lida för det du INTE har. Du måste överväga att se dina goda sidor istället för de dåliga. Se möjligheterna istället för motgångarna. Det blir inte alltid som man tänkt sig men man har möjligheten att göra vissa saker så att det blir som man vill. Med Vilja!
Puss och kram på dig kalle