Jag är ute och går. Min stad är kraftigt kuperad i vissa delar, speciellt den del jag bor i. En äldre stadsdel med villor som är utslängda uppför några kullar, från centrum och upp mot mörka skogen som omgärdar smålands mitt. Här uppe är det lugnare. Stadsdelen växer så det knakar, bort från stan, och den mörka skogen har blivit en mörk hög med ved istället. Här ser man mycket.
Asfalten blänker av gatlyktor och sovande villor. De tycks rycka lite i mörkret men tittar man närmare är det bara träd och buskar. Det knastrar. Steg för steg. Ljuset knäpper under mina kängor och jag målar ett klot av luft omkring mig. Vid varje andetag. Vill du leta upp mig där. I mörkret. På höjderna. Så följ andetagen. Luften är klar. Gatlamporna tittar på mig vördnadsfullt, och ger min silhuett självsäkerhet. Händerna i jackfickorna. Halsduk som hänger och slänger, och en ny mössa. Och det gör ont. I ryggen. I höfterna. I huvudet.
Hela jag. Hela jag är trött. Sliten. Av en enda lektion. Gratis för många.
En kamp för vissa.
Luften är aldeles kristallklar. Kall förvisso. Men kylan renar, i ryggen. I höfterna. I huvudet. Det är skönt. Jag kryssar som om jag vore anställd av Siljaline mellan villorna, de flesta gamla. Tummade. Vikta i kanterna. Jag trivs med de små defekterna. Här. I mörkaste småland, en stadsdel upplyst av gula och artiga gatlyktor, trivs jag med att ha lite skavanker. Med att kämpa.
Efter att ha tagit lite längre och mer stönande kliv än brukligt har jag äntligen kommit upp till kyrkan. Med ett stort svart torn av trä på min vänstra sida pustar jag ut, på mitt livs högsta punkt. Jag vänder mig om i en rörelse och tittar på mina andetag. Undrar om de syns på dem att jag är tjugo. Såg de annorlunda ut igår?
Hela jag är trött.
Jag blickar ut från kyrkbacken. Där ligger stan. Från mitt dova, slumrande villakvarter kan man se centrum. Domkyrkans signifikativa torn. Två stycken skjuter de upp i stjärnhimmelen. När det är helgdag och riktigt stjärnklart kan man se hur hela himlavalvet lyser av stadens liv och larm. Krogarna. Dansgolven. Resturangerna. De syns alla på himlen ovanför staden. Ett svagt rött sken avslöjar deras existens för oss i villa. Molnen har plockats ned från det stora mörka och samlats kring mig. Kylan i mina andetag bildar en svävande boll där jag står och ser på min barndom.
Någon sade att det finns tre typer av personer i Växjö. De som är gamla, de som är unga och de som stannar hemma och tittar på TV. Jag tror jag precis kvalat till en ny kategori. För hela jag är trött. Och jag ser ganska lite på TV.
Insikten. Där på mitt livs högsta punkt. En backe i mörkaste småland.
Jag är gammal nu.
Och det känns rätt bra.
För jag var aldrig någon vidare tonåring.
