Här bloggade Deaf Disaster från April till November 2007.

Bloggen är avslutad.

Den som vill bli kontaktad i den händelse att han skulle börja igen någonstans, om så under annat namn, kan lämna kommentar och sin e-mail, och han hör eventuellt av sig.

Inga kommentarer. Det tycker jag är tråkigt. Denna blogg lämnas snart öde. Så ni vet. För jag är inte anonym längre.

Och det vill jag bli. Igen.

Snart försvinner jag.

Nu har jag suttit och läst på F&B en stund. Givetivs.

Givetvis för att vi hade copywriting idag. Och jag älskade det. Givetvis.

Hade ni frågat mig för ett år sedan vad copywriting var så hade jag svarat godagyxskaft, sådär som jag gör när jag känner för det, eller inte vet vad det betyder. I det fallet hade jag ingen aning. Nu vet jag vad ordet copywriter betyder. Och jag gillar det. Mycket.

En av mina största, nästan omedvetna, influenser de två senaste åren som jag börjat skriva har varit Silverfisken. Hans stil och uttryck är intressant. Inte bra. Eller fantastiskt. Utan intressant. Och vips hade jag börjat uttrycka mig på liknande sätt. Ja. Han är nog en av mina förebilder. Men enbart språkligt.

Flera sade tidigt att jag borde jobba med copywriting. Redan innan jag åkte till Öland för mitt år av skönlitterärt folkhögskoleskrivande. Jag fattade inte vad de snackade om. Copywriting? Låter tråkigt. Väldigt tråkigt. Kopiera någon annan? Varför då.

Jag vill komma på egna saker. Och skriva ned dem.

Nu vet jag. Att det var det de snackade om. Och varför. Men jag surfar runt på F&B, byrån som alltid kommer på tal när man pratar reklam i Sverige, och blir avskräckt. Jag vet hur överbefolkad branschen är av nyputsade in-the-pipeline twentysomethings och alla, precis alla är kreatörer, AD’s eller webbdesigners. På samma sätt som poker blev en fluga över natt skulle helt plötsligt alla moderna kids bli reklamare, på coola arbetsplatser med gröna pingisbord med coola arbetsuppgifter och feta lönecheckar.

Varför skulle jag lyckas?

Jag vet. Jag har haft flera lärare i ämnet som jobbar i branschen och de klarar sig, på små enmans-byråer. Men jag vill inte jobba på en enmans-byrå. Inte ens en tvåmans-byrå. För ska jag göra detta. Kanske. Kanske sikta på att bli copywriter.

Då ska jag tamejfan vara bäst. Och inte jobba i en liten håla i Växjö eller Emmaboda.

Naivt kan tyckas. Men jag gör inte saker half-ass. Jag höftar inte. Det är slöseri med tid. Och tanken på att i så fall gå all-in på en bransch där högst en procent lyckas, där högst en procent är bäst, känns inte lockande alls.

Då känner jag mig bara som en kille som spelar nätpoker.

Alla andra gör ju det.

Dessutom suger jag på poker.

Jag är ute och går. Min stad är kraftigt kuperad i vissa delar, speciellt den del jag bor i. En äldre stadsdel med villor som är utslängda uppför några kullar, från centrum och upp mot mörka skogen som omgärdar smålands mitt. Här uppe är det lugnare. Stadsdelen växer så det knakar, bort från stan, och den mörka skogen har blivit en mörk hög med ved istället. Här ser man mycket.

Asfalten blänker av gatlyktor och sovande villor. De tycks rycka lite i mörkret men tittar man närmare är det bara träd och buskar. Det knastrar. Steg för steg. Ljuset knäpper under mina kängor och jag målar ett klot av luft omkring mig. Vid varje andetag. Vill du leta upp mig där. I mörkret. På höjderna. Så följ andetagen. Luften är klar. Gatlamporna tittar på mig vördnadsfullt, och ger min silhuett självsäkerhet. Händerna i jackfickorna. Halsduk som hänger och slänger, och en ny mössa. Och det gör ont. I ryggen. I höfterna. I huvudet.

Hela jag. Hela jag är trött. Sliten. Av en enda lektion. Gratis för många.

En kamp för vissa.

Luften är aldeles kristallklar. Kall förvisso. Men kylan renar, i ryggen. I höfterna. I huvudet. Det är skönt. Jag kryssar som om jag vore anställd av Siljaline mellan villorna, de flesta gamla. Tummade. Vikta i kanterna. Jag trivs med de små defekterna. Här. I mörkaste småland, en stadsdel upplyst av gula och artiga gatlyktor, trivs jag med att ha lite skavanker. Med att kämpa.

Efter att ha tagit lite längre och mer stönande kliv än brukligt har jag äntligen kommit upp till kyrkan. Med ett stort svart torn av trä på min vänstra sida pustar jag ut, på mitt livs högsta punkt. Jag vänder mig om i en rörelse och tittar på mina andetag. Undrar om de syns på dem att jag är tjugo. Såg de annorlunda ut igår?

Hela jag är trött.

Jag blickar ut från kyrkbacken. Där ligger stan. Från mitt dova, slumrande villakvarter kan man se centrum. Domkyrkans signifikativa torn. Två stycken skjuter de upp i stjärnhimmelen. När det är helgdag och riktigt stjärnklart kan man se hur hela himlavalvet lyser av stadens liv och larm. Krogarna. Dansgolven. Resturangerna. De syns alla på himlen ovanför staden. Ett svagt rött sken avslöjar deras existens för oss i villa. Molnen har plockats ned från det stora mörka och samlats kring mig. Kylan i mina andetag bildar en svävande boll där jag står och ser på min barndom.

Någon sade att det finns tre typer av personer i Växjö. De som är gamla, de som är unga och de som stannar hemma och tittar på TV. Jag tror jag precis kvalat till en ny kategori. För hela jag är trött. Och jag ser ganska lite på TV.

Insikten. Där på mitt livs högsta punkt. En backe i mörkaste småland.

Jag är gammal nu.

Och det känns rätt bra.

För jag var aldrig någon vidare tonåring.

Min klasskamrat önskade mig fortsatt trevlig födelsedag när vi skiljdes åt utanför lektionsbyggnaden klockan fem idag.

Jag sade tack detsamma.

Ungefär så trött är jag.

Idag fyllde jag tjoget. Det firade jag med att ha lektion i svenska i tio timmar.

Systemet? Det orkar jag inte.

Kanske när jag fyller 40.

Vad är det med folk och detta maniska kakätande? Nu. Imorgon. För att jag fyller år. Så ska jag bjuda på kaka i klassen.

Jag.

JAG?!

Funderar på att ta med mina Havrekakor, sätta mig i ett hörn, skaka lådan och tjura. Här är jag. Jag har kakor.

Men de är tamejfan bara mina.

Join the revolution.

Jag hatar att tycka synd om mig själv. Därför hatar jag också inlägg som det nedan. Men det var nödvändigt.

För att väga upp det hela skriver jag nu detta inlägg med clown-näsa.

Oh it’s a wonderful world.

*Honk honk*

Jag gillar den. Hela skivan är modern pop utan närmare motsvarighet. Men just denna låt är bra. På ett alldeles ouppenbart sätt.

Liksom.

Justin Timberlake – …What Goes Around …Comes Around (Interlude)

Jag firades idag.

Jag fick en mössa.

Snygg.

Somfan.

Sade spegeln.